och jag skriver igen.

utan mening
utan mening
utan någonting alls

fast med så jävla mycket
mening.






min dröm är inte lika mycket min längre,
jag vet inte när jag tappade taget,
när den flög ur mina händer, eller när jag tappade
fotfästet.

allt är grått och det är inte lika lätt att andas
och ibland vill jag skrika
skrika tills det inte finns något mer

och vissa gånger kan jag inte andas
inte andas

alls.



jag får ingen luft
och min bröstkorg värker
precis som att allting krymper
och blir lite lite mindre än vad det var förut.

det är det där med friheten
den är så viktig
att kunna andas
att kunna känna frisk luft
att kunna få springa

jag längtar ut
jag längtar ut, så jävla mycket.









o allting är som förut.