Jag har hittat ett band som jag känner är så otroligt starkt för och det känns bara så skrämmande naturligt. Kärlek börjar alltid med bråk (!/?) Jag hatade henne, när jag egentligen såg upp till henne. Jag störde mig på allt hon gjorde/skrev, ja, att hon överhuvudtaget existerade, men innerst inne var det inte henne jag hatade/störde mig på och det visste jag om. Det har växt fram en kärlek, ett starkt band, precis som om att allting var meningen (om man nu skall tro på ödet) Ibland kan jag känna att vi är menade för varandra, att du är någon slags tredje syster jag aldrig fick, min tredje syster. Du är några år äldre än mig men på något sätt känns vi så lika och det är skrämmande, men jag kan inte låta bli att fascineras. Jag har träffat dig en gång, jag minns att jag kände mig liten, liten och rädd, jag la på en attityd jag inte behövde medans du kom fram, tog min hand och log medans du presenterade dig. Fan vilken pondus, bara en sådan liten sak, jag var ju hon, jag är så lik dig, ärlig, rak, inga krussiduller, ut med språket, här är jag, jag är stark. Men jag var feg och otrevlig, pga av honom. Men det som får mig att reagera är att jag kommer ihåg det så väl, jag kan nästan se dina ögon än idag, precis som om det var meningen, precis som om vi skulle träffas igen och skapa ett band. Vi är olika, men samtidigt så otroligt lika. Det känns som jag känner dig och jag vet att du känner likadant. Jag kan gå och tänka på saker, komma på saker som jag känner att jag vill prata med dig om, berätta för dig, diskutera och reflektera. Din röst betyder mer än andras, när jag mår dåligt, om jag har hemliga papper jag skriver på för att få ut smärtan så är du den enda som får läsa.


Jag förstår inte ens själv...
(och jag låter nog hur puckad som helst när jag skriver det här)

En tvillingsjäl är en annan själ som vibrerar på ungefär lika frekvens som du gör.