jag har aldrig kallat dig för mormor, ditt tilltals namn har alltid betytt så mycket mer. jag vet inte vad en mormor är, vad en mormor gör, men jag vet vad en annagreta gör, jag vet vad en annagreta är. att jag inte haft en riktig mormor har inte betytt någonting alls, jag har aldrig varit ledsen för det, aldrig tänkt på det som en negativ saknad, för du har alltid funnits där.

Jag har börjat tycka att döden är vacker, ett nytt liv börjar på något sätt, och man får liksom se det fina med det. Se det fina från livet som varit och det fina i det liv som börjar, i det man bär med sig. Men jag kan inte hjälpa att gråta, jag kan inte hjälpa att bli sådär hopplöst ledsen, sådär så mina tårar rinner och att jag inte ens kan hejda dem. och man klandrar sig själv även fast man inte ska göra de, jag klandrar mig själv för att jag är långt borta och det känns bara och gör så förbannat ont att du inte längre finns där.